Ångan låg tät i badrummet. Spegeln var immig, golvet fuktigt under bara fötter. Ljus från levande ljus fladdrade längs kakelväggen och ritade skuggor som rörde sig långsamt över huden. Allt var tyst – förutom ljudet av vatten som skvalpade varje gång hon rörde sig.

Badkaret var djupt. Varmt. Mjölkigt med olja och lavendel, men det var inte doften som fick hennes bröst att häva sig tyngre. Det var blicken hon kände bränna genom dimman.

Han stod lutad mot dörrkarmen, skjortan halvknäppt, blicken fixerad på henne som om hon var en frukt som snart skulle ätas upp – sakta, medvetet.

Hon hade redan glidit ner i vattnet innan han kommit in, men nu… nu kände hon hur varje rörelse blev medveten. En arm som drog genom ytan, ett ben som sköt upp lite för långt över kanten. Hon visste att han såg. Och hon ville att han skulle se.

Han gick inte fram. Inte än. Det var värre än att han rört vid henne – väntan, laddningen, den osynliga tråden mellan hans kropp och hennes. Hon låg där, blottad under ytan, med värmen pulserande mellan lår och tinningar.

Till slut rörde han sig. En knapp i taget föll, som droppar från taket. Hans skjorta föll till golvet. Sedan bältet, byxorna, allting. Inget sades. Inget behövdes. Det fanns bara vatten, ånga och två kroppar som var på väg att smälta samman.

Han klev ner i badet bakom henne, långsamt, vattnet steg och omslöt dem. Huden mot huden var först bara värme – men blev snabbt hetta. Hela hennes rygg låg mot hans bröst, hans händer gled upp från höfterna, över magen, upp över revbenen med en så kontrollerad långsamhet att hon nästan skrek inombords.

Andetagen blev djupare. Hans mun nuddade hennes hals, blöt och het. Inga kyssar. Bara andedräkt. Som eld i nacken.

Vattnet började röra sig i takt med deras kroppar. Inte häftigt. Inte vilt. Bara tungt, stadigt, med en laddning som drog varje nervända till ytan. Hennes huvud föll bakåt mot hans axel. Fingrar gled in där ingen annan fått gå. Och hela hennes kropp skälvde i takt med vattnet som slog mot porslinet.

När det var över, låg de kvar. Hud mot hud. Ångan låg fortfarande tung i rummet. Men inuti henne, djupt där ingen kunde se, var det något som fortfarande brann.