De satt tätt intill varandra i ett trångt bås på en restaurang där samtalen runtom blev till suddiga ljud. Han hade bokat bordet för två med ursäkten “vi måste prata jobb”. Hon hade tackat ja med ett leende som sa att båda visste bättre.

Middagen var nästan glömd. Glaset i hennes hand var halvtomt, men hans blick var full. Den hade vandrat över hennes nyckelben hela kvällen. Hon hade märkt det – och lutat sig lite längre fram varje gång hon pratade.

Under bordet möttes deras knän. Först av en slump. Sen inte alls.

Hennes hand gled över hans lår som en viskning. Fingrarna följde sömmarna på hans byxor uppåt, långsamt, som om hon räknade ner till något bara de visste skulle hända.

Han svarade med ett andetag som fastnade i halsen, vände ansiktet mot hennes, nära nog att känna värmen från hennes läppar. Hon log. Inte med munnen – med ögonen. Med den blicken som sa: “Vi är inte klara här.”

Inget sades. Inte ens när hans hand hittade hennes lår under klänningen. Bara ett lätt andetag från henne, en förskjutning av stolen, en tyst tillåtelse.

Folk satt runt dem. Åt. Pratade. Skrattade. Men där, i båset längst in, i skuggan från stearinljuset, rörde sig världen långsammare. Hetare. Farligare.

Det som hände där skulle inte synas på notan.

Och det skulle inte ta slut när middagen gjorde det.