Rummet var mörkt, bara en tunn strimma ljus från fönstret föll in över sängen. Det räckte. Den skar genom halvdunklet och landade rakt över henne där hon stod. Som en scen. Som en uppenbarelse.

Hon bar inget mer än underkläder. Svart spets, tunn som andetag. Axelbanden vilade mot hennes hud som om de knappt ville vara där. Ljuset fångade varje kurva, varje kontur. Hon visste hur hon såg ut – och hon visste att han såg.

Han satt på sängkanten, fortfarande fullt klädd. Det gjorde allt tyngre. Blicken vilade på henne, långsamt, nästan vördnadsfullt, men med en glupande hunger som byggde hetta i rummet med varje sekund han inte rörde sig.

Hon gick mot honom. Inga ord. Inga snabba rörelser. Bara långsamma steg, som om varje steg var en tyst befallning: se mig. Vänta. Längta.

När hon stannade framför honom, lutade hon sig ner – inte tillräckligt nära för att han skulle kunna ta på henne. Bara tillräckligt för att han skulle känna hennes andning. Det var inte ett spel. Det var makt. Och de visste båda vem som just då höll den.

Han lyfte händerna, först trevande, men hon tog tag i handlederna och höll dem kvar. Hon ville att han skulle titta. Bara titta.

Hon satte sig gränsle över honom. Tyget mellan dem var inget skydd. Bara ett förspel. Spetsen i hennes trosor pressades mot tyget i hans byxor, och trycket däremellan fick bådas kroppar att reagera. Hennes höfter rörde sig, långsamt, prövande, men rytmiskt. Hans händer låg fortfarande fångna i hennes grepp.

Hon lutade sig fram, läppar mot hals, inte för att kyssa – bara för att låta huden känna. Hans puls slog hårt mot hennes mun.

Till slut släppte hon hans handleder. Det var allt som behövdes. Nästa ögonblick var hon i hans händer – spets revs långsamt, skonsamt, men obönhörligt sönder. Underkläderna var aldrig gjorda för att överleva natten. Bara för att bära lusten dit den skulle.

Och när hans mun till sist nådde hennes hud, var det inte bara beröring. Det var kapitulation. Två kroppar som inte längre tänkte, bara kände. Och spetsen som en gång täckte henne låg nu i en hög på golvet, som en tyst påminnelse om vad som just gått förlorat – och vad som precis börjat.