Det var sent en sommarkväll. Värmen låg kvar som en viskning mot huden, och de öppna fönstren släppte in doften av nyklippt gräs och blommande kaprifol. Hanna satt vid det låga bordet på terrassen, klädd i en tunn, löst sittande skjorta, barfota mot det svala trägolvet. I en skål framför henne låg ett klasar av mörka, perfekt mogna vindruvor. De skimrade nästan i skymningsljuset, som om de dolde något hemligt.

Alex kom ut bakom henne utan ett ord, med en flaska vin i handen och ett leende som bara anas. Han satte sig nära, så att deras knän nuddade varandra. Deras blickar möttes, tysta i några hjärtslag för länge, och sedan hällde han upp två glas.

“Smaka,” sa han, och höll fram ett glas.

Hanna tog det, men hennes ögon fastnade på vindruvorna. Hon tog en, lyfte den långsamt till sina läppar, bet försiktigt. Saften rann över hennes underläpp och hon log lätt när hon torkade den med fingertoppen. Alex såg på henne med ett uttryck som brann långsamt, djupt.

“Vill du ha en?” frågade hon.

Han svarade inte, bara lutade sig fram och tog en vindruva från hennes hand. Men istället för att äta den, lät han den glida längs hennes nyckelben, lämna en sval, klibbig spår på hennes hud. Hennes andetag blev tyngre, blicken fäst vid hans rörelser.

Han förde munnen mot hennes hud, där saften låg, och smakade långsamt. Mjukt. Som om varje rörelse var en fråga. Hanna svarade med sin kropp – en lätt skälvning, ett kort, uppmanande andetag.

“Du smakar sötare än druvan,” viskade han.

Det blev inte många fler ord den kvällen. Bara rörelser, andetag och mjuka skratt i mörkret. De delade vindruvor mellan kyssar, lät dem explodera mellan tänderna, låta saften rinna, blanda sig med huden, värmen, vinets berusning.

När natten la sig som ett silkeslent täcke runt dem, låg de kvar på terrassen, halvt täckta av en filt, med en skål tom på druvor och hjärtan som slog i samma takt.