Det var varmt. Inte bara av sommarnatten utanför – utan av kropp, hud, ångande tystnad. Rummet saknade fönster. Bara en ensam glödlampa i taket kastade ett gult, nästan smutsigt sken över betonggolvet, över de vita lakanen, över henne.

Elin låg på rygg, fortfarande med kläderna på, men de klibbade mot henne. Värmen hade trängt in överallt, särskilt där hans blick dragit sin väg över hennes kropp. Hon kunde känna hur den fortfarande låg kvar, tung och närvarande, trots att han inte rört henne än.

Han stod i hörnet, som om han ville att hon skulle känna honom innan hon fick honom. Som om spänningen i luften måste bli outhärdlig innan någonting fick hända.

Och det blev den.

När han till slut tog det första steget, var det som ett tryck lättade i henne – och ett nytt tog vid. Tyget över hennes bröst kändes plötsligt för trångt. Varje del av henne drogs mot honom, som om hennes kropp redan bestämt sig.

Hans fingrar var svala mot hennes hals, men resten av honom brann. När han lutade sig över henne var det som om hon blev mindre, lättare, bara en kropp av längtan, väntan, mottaglighet.

Inget var ömt. Allt var medvetet. Händerna gled under hennes skjorta, inte trevande – krävande. Som om han visste exakt var hon ville bli tagen, riven, hållna kvar. Hon var förlorad i värmen, i rytmen mellan tryck och släpp, mellan tystnad och darrande suckar.

Lakanen knöts runt hennes handleder. Inte hårt – men tillräckligt för att hon inte skulle kunna glömma att hon var hans nu. Bara för den här natten. Bara i det här rummet. Bara under den här lampan, där inga regler gällde.

Och när han tog henne var det med hunger, med ljudlösa löften som inte behövde ord. Varje rörelse var ett erkännande – av begär, av tillåtelse, av fullständig kapitulation.

Tiden försvann. Det enda som fanns kvar var hetta, hud mot hud, muskler som spände, andetag som vreds ur kroppen i vågor. Det fanns ingen början, inget slut – bara brännande nu.

När allt tystnade, låg hon kvar med blicken i taket. Lampan svajade svagt. Hans hand låg fortfarande över hennes bröst. Inget sades. Allt var redan sagt med kroppen.