Luften i vinkällaren var tung som sammet, mättad av ålder, jord och något annat – något rått, laddat, levande. Elisa kände hur väggen bakom henne kylde ryggen genom klänningens tunna tyg, men det hindrade inte värmen som steg inifrån. Hjärtat slog i takt med det tysta ekot från hans steg, fast hon inte såg honom längre. Hon bara visste. Han var där, nära. Precis utanför synfältet.

Hennes hud reagerade först – små stötar av elektricitet dansade längs nacke, armar, mage – som om själva mörkret smekte henne, viskade över huden. Inget hade ännu rört vid henne, men ändå kändes hon uppbruten, öppen.

Känslan av hans närvaro var som eld under vatten: dämpad men omöjlig att släcka. Den tog plats i hennes andning, i varje darrande andetag hon försökte tygla.

När fingertoppar till sist snuddade hennes handled – ljudlöst, utan tvekan – exploderade allting. Det var som att öppna en dörr till ett rum hon glömt att hon bar inom sig. Värmen där inne var djupare än hetta, mer än lust – det var en igenkänning, uråldrig och primitiv.

Hans händer rörde sig med exakt den sorts återhållsamhet som gjorde varje beröring till en förtärande gåta. Inget var bråttom. Inget var slumpmässigt. Som om han läste henne bättre än hon själv kunde, som om han känt varenda nervända i ett annat liv.

Tyg gled över hud. Andetag smälte samman. Inte ett ord yttrades, men varje rörelse berättade – om hunger, om kraft, om kontroll som hålls just precis under gränsen till förlust.

Och när hon slutligen föll in i mörkret med honom, var det inte som att bli fångad – det var som att återvända. Som att hela hennes kropp, länge buren i stilla väntan, nu vaknade på nytt i skuggornas famn.

Det fanns inget slut. Bara en utdragen puls som fortsatte slå, länge efter att värmen lagt sig. Som en förtrollning som aldrig riktigt lämnar kroppen.