Han stod vid sängens kant, med blicken tung av längtan. Hon låg där redan, insvept i skuggor och silke, med huden sträckt över lakan som väntade på att skrynklas. Inget sades. Inget behövde sägas.

Hans händer fann hennes höft som om de hört till där i evigheter. Fingrar smekte längs ryggraden, som att läsa en bok han inte fått sluta på. Hon svarade med ett långsamt andetag, djupt och mjukt, som en öppnad dörr mot hemligheter.

Låren möttes, mjukt först, sen mer självsäkert. Deras andetag synkade, blev till musik, rytm, bön. Mörkret omkring dem löstes upp i värme, i darrningar som inte bar något namn men allt innehåll.

Han kysste henne som om hon kunde glömma tiden. Hon tog emot honom som om natten var gjord för dem, skapad i samma ögonblick deras kroppar hittade varandra.

Det var inget spel, inget rollspel. Bara en man. Bara en kvinna. Bara hud. Bara brinnande, ordlös ärlighet.

Och i den tystnaden, i den oavbrutna närheten, bar natten deras namn.